Veckans plus- och minuslista

Min framgångsrika journalistsyrra införde inne- och utelistan på Svensk Damtidnings hemsida en gång i tiden. Den enda roliga läsningen på den sidan om ni frågar mig. Därför tänkte jag sno idén rakt av, och skriva en plus- och minus lista med Texas jämfört med Sverige. Här kommer första listan.

På plus denna vecka:

1, Högersväng vid rött ljus. Helt självklart! Jättebra! Snabbar upp transporttiden enormt. Läste att detta varit uppe till förslag i Sverige, men att det blivit nedröstat (av vem?). Har aldrig råkat ut för någon farlig incident i samband med högersväng. Dock gäller först stopplikt innan man får svänga, och det är ju rätt självklart. Det är ju egentligen samma sak som väjningsplikt i Sverige.

2. Alltid öppet i mataffären. Vår lokala supermarket har öppet 24 timmar om dygnet. Helt sjukt men otroligt bra. Det enda som inte är öppet mitt i natten är de bemannade kött, fisk och delikatessdiskarna. Det kan jag leva med. Jag behöver aldrig oroa mig för att ha glömt att handla nåt. Det är bara att åka dit igen.

På minus denna vecka:

1, Det eviga ätandet och drickandet "on the go". Kan inte vänja mig vid allt tuggande och sörplande runt omkring mig. Vad är det för fel med frukost, lunch och middag till bords och ett äpple till mellanmål? Här är måltiderna helt utsuddade. Det är snack time jämt. När jag lämnar Charlotte i skolan, står det alltid ett gäng bilar parkerade lite vid sidan om på parkeringen. Jag har länge undrat vad de gör i dessa bilar. Nu vet jag. Föräldrarna trycker i barnen frukost i sista minuten. I bilen. Suck.

2. Avsaknad av kollektivtrafik. Det finns inte en buss, en spårvagn eller ett tåg så långt ögat kan nå. Alla åker bil. Det gör det svårt för barn att ta sig någonstans utan att bli skjutsade. Det blir tyvärr ett konstgjort samhälle utan gångtrafikanter. Några cyklar skymtar till ibland, men det är sällsynt. Mammorna är chaufförer upp till barnens 16-års dag, sen är det high chaparall på vägarna med 16-åringar bakom ratten i enorma trucks. Help!

Återkommer nästa vecka med nya, spännande spaningar :)

En poof?

Nu har min dotter blivit helt amerikaniserad. Jag börjar bli orolig. Det handlar om att hon gillar the "poof". En poof är en tuperad del av ens hår. För trettonåriga tjejer är det främst en tuperad del av främre håret (luggdelen) som gäller. Enligt mig helt fruktansvärt! Jag sa till Charlotte att om hon kommer med en poof till skolan på Lidingö, kommer alla att titta undrande "what's going on". Men jag förstår att hon blir påverkad av sina klasskompisar. Hon vill ju vara en del av en grupp. Men, please... ta bort poofen!

Till och med Paris Hilton har poof, men Nej, det är ändå inte snyggt!, sorry!

Ja sen har vi ju super-poofen herself, Snookie. Men så illa ska det väl inte gå för min dotter.

OBS! det är poofen ni ska titta på, inget annat...

Labor Day

Labor Day är en ledig dag och infaller den första måndagen i september. I år åkte vi ner till Mustang Island utanför Corpus Christi för att bada lite i havet. Vi hade hyrt en lägenhet precis på stranden. Många amerikaner rynkar på näsan åt att bada i havet här i Texas. Mississippifloden mynnar ut i Lousiana öster om Texas och den för med sig enormt mycket slam vilket gör att Mexikanska Gulfen utanför Texas är grumlig och brun. Men havet är varmt och skönt att simma i, och i vågorna kan man body surfa och ha rätt kul. Mina kompisar här undrade om vi skulle åka till Mustang Island för att fiska, och skakade bara oförstående på huvudet åt mig när jag berättade att vi skulle slappa på stranden och bada i havet. Det är underbart att komma till kusten. Man tar sjöar och hav så för givet i Stockholm eftersom de finns överallt. I Texas finns bara två naturliga insjöar (Caddo Lake och Sabine Lake), resten är konstgjorda (alltså grävda). Och så det grumliga havet då förstås.
Men vi hade några underbara dagar på Mustang Island i september och på kvällarna åkte vi in till Port Aransas och åt middag på nåt av alla hak. Allt är very relaxed och man behöver inte direkt klä upp sig för att gå ut. Rätt schysst faktiskt. Så är man ute efter gourmetmiddagar med vita dukar så är det definitivt fel ställe!

 På solstolar i havet

 En Texasfiskmås

 Bilar på stranden...strange

Pelikaner på jakt och en oljerigg i fjärran

 Body surfing

 Härliga vågor

Mor och son

Vårt soltält med husbonden utanför (förstås...)

 Gourmetmiddag?

 En liknande fisk fångade vi i Mexiko

 Relalalaxing

 Give me a smile (?)

 Beach-Charlotte

Halloween

I måndags var det halloween. Det är en av barnens favorithögtider alla kategorier. Och det är kul att folk klär ut sig och att alla dekorerar sina hus med hiskeliga monster och spöken och gravstenar. Karl har i alla år alltid varit utklädd till någon form av blodigt monster. Charlottes kostymer har varierat. Hon har varit allt från bi till blomma. Nåt år har hon varit monster, men det har varit undantag. I år var hon Barbie. Ok? Kort, kort kjol, nya Uggs... ja, tonåren är uppenbarligen på g. Jag och Jalle var på Halloween-party i lördags hos min skotska väninna Janice. Där återfann vi Lindsey Lohan, vampyrer, white trash, Medusa, fotbollsspelare och annat löst folk. Jalle tyckte att vi skulle klä ut oss till "pimp and whore". Jag tyckte att det kanske vara lite "over the top" så jag inhandlade en geisha- och en karatekostym på Halloween Express. Lite halvtråkigt, men rumsrent... Chilli var pumpa. Han klär nämligen också ut sig varje år. Förra året var han fånge. Den kostymen gillade han inte för den hade en fotboja som Chilli undrade varför den hängde runt hans fot. Vi hade säkert över 100 ungar som ringde på vår dörr i måndags. Tidigare år har mitt godis tagit slut så i år inhandlade jag massiva mängder. Tyvärr blev det lite över. Inte bra när man går och drar hemma och känner sig godissugen...

Scream-mördaren och lilla pumpan

Barbie

Lill-vippen i pumpakostym

Åter efter en timmes "trick-or-treat"

Vårt hus i halloweenskrud

Ett skelett i på häcken

Barnens egenhändigt karvade pumpor

Charlotte jobbade länge med att skära ut "Viva la Pumpkin"

Tummen upp för Halloween!

Herr och Fru Japan

Chilli gillade inte sin fångkostym förra året

En underbar morgon

Vaknade av att det plötsligt var kallt. Vårt stenhus som effektivt håller hettan ute under de stekheta månaderna, känns nu rysligt ruggigt. Men solen skiner och himlen är klarblå och jag har just avverkat en mil i joggingspåret. En underbar runda! Vilken skillnad det är springa utan att svettas ihjäl. Och lilla vippen hängde med hela vägen utan problem. Värme är härligt men hög, sval luft ibland är faktiskt inte heller så dumt.

Dam-drama på klubben

Nu har jag varit medlem på country cluben i lite drygt två år, och under dessa två år har jag lyckats segla lite ovanpå och utanför all drama som förekommer bland alla tennisdamer. Det är ju helt sjukt att damer inte kan umgås/verka/spela tennis i godan ro utan att en massa känslor ska ta överhanden. Men idag märkte jag hur jag liksom sjunkit in i dammassan och blivit en del av alla känslomässiga bindningar. Vill inte vara delaktig i skitsnack och gruppbildningar, men det börjar bli svårt att hålla sig opartisk. Nu ska en tjej i mitt onsdagslag uppenbarligen byta lag till nästa säsong. So what? Det är ju inget slavkontrakt som håller en till ett lag, spelar ju ingen roll! Men vår lagledare ringde mig med gråten i halsen och undrade om jag kunde spela med denna "förrädare" idag, för hon kunde minsann inte tänka sig att vara på samma bana som denna svikare. Suck. Att byta lag är tydligen lika med att bryta vänskapen. Så jag fick ljuga ihop nå't om att jag behövde spela på en senare matchtid när "svikaren" insåg att vi plötsligt skulle spela idag. Det larvigaste är att jag och ett gäng tjejer ska åka till "svikarens" beach house i Galveston imorgon och stanna till lördag. Jag måste se till att hålla truten nu och inte avslöja dramat i kulisserna. Och jag som hatar hemlighetsmakeri och hysch-hysch. Nä, fram för raka rör och färre känslostormar. Men det kanske är jag som är känslokall, eller?

Steve Jobs är död

Kan inte säga att jag funderat enormt mycket över Steve Jobs under de senaste åren. Det är klart att jag uppmärksammat honom som drivkraft inom Apple och de fantastiska produkter Apple lanserat, men inte har jag ägnat personen Steve Jobs mycket av min tid. Tills igår. Jag satt som förstenad framför CNN hela kvällen och hörde den ena lovsången efter den andra framföras om honom. Han var uppenbarligen en remarkabel person, någon utöver oss vanliga, rätt intetsägande människor. Vilken drivkraft, vilken energi, vilket brinnande intresse och engagemang! Jag känner mig rätt futtig i jämförelse, ja det gör väl de flesta av oss. CNN visade Steve Jobs tal på Stanford ett flertal gånger under kvällen. Han talade som direkt ur sitt hjärta om hur dödens närhet påverkat honom och vilken extra drivkraft medvetenheten om döden givit honom. Jag måste ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det. Jalle tittade på mig igår kväll när jag sa det, och tyckte att jag ju har min tennis som fyller mitt liv med glädje. Och det är ju sant, men räknas det? Ska man inte göra något mer för omvärlden? Jag tror det. Måste ta mig samman.

En pippi i lera

Jag har en mycket kreativ son. Det blev lite lera över från ett projekt som Charlotte höll på med (hon knådade indianer i lera som jag inte hunnat fotografera ännu), och vips satt det en liten pippi i mitt kök. Väldigt söt, eller hur?

Golf på proffsens vis

Jag har spenderat en större del av helgen med att titta på Solheim Cup på TV. Har tittat avundsjukt på de proffsiga damernas svingar som ser så lätta ut att få till. Min sving är just nu helt åt skogen. Den har försvunnit och verkar inte vilja komma tillbaka... I allafall så är Caroline Hedwall min nya idol. Bara 22 år men otroligt cool. Hennes avslutning idag på 18:e hålet var hur iskall som helst. Hon hade legat under i princip hela rundan, och lyckades psyka ut O'Toole som slog bort sig helt på sista hålet (kände igen mig lite där...) så att Caroline lyckas få matchen oavgjord och en halv poäng till Europa. Respekt! Härligt att Europa äntligen slog USA!

I somras när jag hälsade på min kompis Eva i Barsebäck, var det lag SM, och då gick vi med Caroline Hedwall och hennes tvillingsyrra ett antal hål. Det sägs att Caroline och hennes syster är lika bra på träning, men att Caroline har en mental styrka när det kommer till tävlingssituationer som inte syrran har. Och det syntes i Barsebäck. Syrran hängde med huvudet och gjorde onödiga missar, men Caroline lunkade runt med ett smile på läpparna. Tog några halvtaskiga bilder i somras. Caroline i vit keps och hästsvans.

Och vem har sagt att man inte ska ta i?

Jag längtar efter att hitta tillbaka till mitt gamla spel och min gamla träff. Golf är kul när känslan finns där, men inte så kul när man radar upp miss efter miss och hålen känns oändliga.

Trädgårdsdax!

Det var rätt många år sedan jag var riktigt intresserad av växter och trädgårdsarbete. De sista åren i Sverige handlade det mest om att klippa gräsmattan och rensa lite ogräs. Det som är underbart här i Texas är att det varma klimatet låter så många färgrika och exotiska växter att frodas. Jag njuter verkligen av vår trädgård nu med alla dess färger. Det är ju inte sämre heller att jag slipper lyfta ett finger för att hålla ordning på grönskan. Allt sköts så perfekt av ett gäng mexikanska killar som kommer varje vecka. Härligt att se andra arbeta medan man tittar på :) Här kan ni se några av mina växter som aldrig skulle klara sig i svensk jord:



Min lilla hibiskusbuske som otroligt överlevt torkan trots trasigt sprinklersystem i juli



Kameliabusken har just fått blommor



Oleander, vad heter den på svenska må'n tro?



Rabattblommor med okänt namn (för mig alltså...)



Min favorit, "angel trumpet" som lockar till sig kollibrifåglar

 

Och så palmer förstås

Jag längtar inte till hösten i Sverige, i alla fall inte just idag.

Bokklubb

Ikväll ska jag gå på bokklubbsmöte i SWEA. Det ser jag fram emot, men är också lite nyfiken på hur diskussionen kommer att bli. När vi bodde i Boston 1997-1999 var jag också med i SWEAs bokklubb. Då var det en person varje gång som utsågs i förväg till att först ge en kort presentation av boken och sedan leda diskussionen. Jag tog på mig uppgiften till första mötet. Jag gick in för det med liv och lust. Läste boken och gjorde anteckningar. Gick till biblioteket och läste om författaren och litteraturanalyser. Jag förberedde mig noggrannt. På bokklubbsmötet satte jag igång. Berättade, analyserade, la fram frågeställningar. Alla SWEA-damer tittade chockat och hålögt på mig medan de stumt tuggade på värdinnans bakade kakor. Ingen sa någonting. Till sist var det en av damerna som lyckades klämma fram nåt i stil med att "nu har du lagt ribban så högt, hur ska vi andra nu göra?" och flera andra viskade att de inte hunnit läsa boken ännu. Ridå. Varför ha en bokklubb om ingen tänker läsa böckerna, allra minst fundera kring dem? Jag tystnade, och trevnaden spred sig åter i gruppen när värdinnan serverade en ny liten bärpaj och fyllde kaffekopparna med färskbryggt kaffe. Detta var en grupp av damer som bara ville ha en anledning att ses och äta en bit. Fy för den seriösa nykomlingen! Jag hoppas verkligen innerligt att denna bokklubb inte är likadan. Prata om ditten och datten finns ju många andra tillfällen till, så det vore roligt att diskutera en bok och höra vilka åsikter folk har om den. Men jag har lärt mig min läxa. Tagga ner och stick inte ut för mycket första gången. Ska försöka. Har inte heller förberett mig lika väl denna gång, men har klara åsikter om boken vi läst. Boken var verkligen inget vidare. Dåligt språk, dåligt beskrivna karaktärer, platta miljöskildringar. Sorry, not my cup of tea. Men ska som sagt bli kul att höra vad de andra tycker.

Har förresten skaffat läsglasögon. Det känns trist och konstigt, men texten blir plötsligt så mycket större och tydligare när jag har dem på. Måste bara hitta ett par snygga bågar. De jag har nu fiskade jag upp på Walgreens för 6 dollar.

Nu håller jag på med en bok skriven av Maria Ernestam som heter "På andra sidan solen" och denns känns mycket mer lovande. Efter fem kapitel är jag positivt inställd. Den bok jag inte gillade var Ninni Schulmans "Flickan med snö i håret". Den är inte värd att läsa, annat än om man ligger dödssjuk i sängen och inte orkar tynga sitt huvud med något jobbigt. Den rinner lätt rakt igenom dig och lämnar knappt något kvar...

Dålig start på veckan

Ja, den här måndagen började inget vidare. Först kommenterar vår kvinnliga tennispro på klubben min hårfärg och tycker att det är så fint att jag har mörkare hår nu. Och jag som gjorde ljusa slingor i torsdags. Fint! Och sen spelade jag en av mina uslaste tennismatcher någonsin. Jag kunde inte slå till bollen, kände mig osäker och spelade på det hela taget som ett riktigt arsle. Just det. Betedde mig läskigt barnsligt efteråt och ville inte följa med på laglunch på BJs. Ville vara hemma och sura istället. Riktigt dåligt Clarissa.

Dags för dusch och nya tag. I morgon är det golfen som ska övervinnas. Också den sporten är inte min bästa vän just nu heller. Livet är tungt.

Det brinner i Texas

och idag kändes brandröken rejält i näsan från bränderna i Magnolia, norr om Houston. Känns rätt avlägset när man läser om bränderna i tidningen, men en helt annan sak när man ser att himlen är grå och känner brandlukten. Hoppas inte att elden slår till i vårt fina Sugar Land! Men så torrt som det är nu kan minsta lilla cigarett slängd på fel ställe orsaka big problems. Ett litet hopp om bättre väder tändes ju denna vecka då det plötsligt varit så trevliga temperaturer, med behagliga morgnar och kvällar och dagstemperaturer runt 33 grader. Upp till förra veckan har det varit över 40 grader VARJE dag sedan vi kom tillbaka från Sverige i början av augusti, så 33 grader är väldigt skönt. Men enligt prognoserna ökar temperaturerna igen mot helgen och det ska bli torrt, full sol och upp mot 38 grader. Då är rätt skönt inomhus i air condition luft!

Sommar 2011: Bahamas

Strax efter skolavslutningen begav vi oss till Bahamas för att njuta av semester med lite strand och bad. Direktflyg från Houston på lite drygt två timmar gjorde resan mycket enkel. Vi bodde på det helt fantastiska hotellet The One and Only Ocean Club som låg alldeles nära det stora hotellområdet Atlantis. Jalle kunde knappt röra sig, allra helst få ur sig ett endaste litet ljud ur sin strupe när han tittade på prislistan på hotellet. Okej, jag medger att jag gått lite överstyr när jag bokade detta, men bättre att ha det lyxigt än att sura på halvsjaskigt rum tycker jag. Vi hade egen butler, champagne med chokladdoppade jordgubbar varje kväll och absolut INGENTING ingick i rumspriset i övrigt. Frukosten avnjöt vi vid havet och beställdes från tjusig meny. Som sagt, very nice but extremely expensive. Atlantis var kul att besöka med vattenrutchkanor som är kul. Lite för många sunkiga människor där bara... Vi badade, snorklade, cyklade till närbelägna Ocean Club Resort där Ernie Els (golfproffset) har ett hus, vi besökte Nassau, åt goda middagar (alldeles för många) och badade lite till. På det hela taget en underbar solsemester som tyvärr gav en lite fadd eftersmak på grund av de hutlösa priserna.

 Hej, hej (kepsen ingick i priset!)

 Tripp, trapp, trull. Och snart är jag trull...

 Johnny Bravo?

 Pressare

 Är det en papegoja? Nej, en punkare...

 Lite colonialkänsla på hotellpersonalen

 Självklart såg vi flamingos

 Hjälp, vad gör min son i baren?

 Vår strand



Hotellets bar och frukostrestaurang

Syskonkärlek?

Ett glas champagne är aldrig fel

Young mister väntar på hotellets bil till Atlantis