Dam-drama på klubben

Nu har jag varit medlem på country cluben i lite drygt två år, och under dessa två år har jag lyckats segla lite ovanpå och utanför all drama som förekommer bland alla tennisdamer. Det är ju helt sjukt att damer inte kan umgås/verka/spela tennis i godan ro utan att en massa känslor ska ta överhanden. Men idag märkte jag hur jag liksom sjunkit in i dammassan och blivit en del av alla känslomässiga bindningar. Vill inte vara delaktig i skitsnack och gruppbildningar, men det börjar bli svårt att hålla sig opartisk. Nu ska en tjej i mitt onsdagslag uppenbarligen byta lag till nästa säsong. So what? Det är ju inget slavkontrakt som håller en till ett lag, spelar ju ingen roll! Men vår lagledare ringde mig med gråten i halsen och undrade om jag kunde spela med denna "förrädare" idag, för hon kunde minsann inte tänka sig att vara på samma bana som denna svikare. Suck. Att byta lag är tydligen lika med att bryta vänskapen. Så jag fick ljuga ihop nå't om att jag behövde spela på en senare matchtid när "svikaren" insåg att vi plötsligt skulle spela idag. Det larvigaste är att jag och ett gäng tjejer ska åka till "svikarens" beach house i Galveston imorgon och stanna till lördag. Jag måste se till att hålla truten nu och inte avslöja dramat i kulisserna. Och jag som hatar hemlighetsmakeri och hysch-hysch. Nä, fram för raka rör och färre känslostormar. Men det kanske är jag som är känslokall, eller?

Steve Jobs är död

Kan inte säga att jag funderat enormt mycket över Steve Jobs under de senaste åren. Det är klart att jag uppmärksammat honom som drivkraft inom Apple och de fantastiska produkter Apple lanserat, men inte har jag ägnat personen Steve Jobs mycket av min tid. Tills igår. Jag satt som förstenad framför CNN hela kvällen och hörde den ena lovsången efter den andra framföras om honom. Han var uppenbarligen en remarkabel person, någon utöver oss vanliga, rätt intetsägande människor. Vilken drivkraft, vilken energi, vilket brinnande intresse och engagemang! Jag känner mig rätt futtig i jämförelse, ja det gör väl de flesta av oss. CNN visade Steve Jobs tal på Stanford ett flertal gånger under kvällen. Han talade som direkt ur sitt hjärta om hur dödens närhet påverkat honom och vilken extra drivkraft medvetenheten om döden givit honom. Jag måste ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det. Jalle tittade på mig igår kväll när jag sa det, och tyckte att jag ju har min tennis som fyller mitt liv med glädje. Och det är ju sant, men räknas det? Ska man inte göra något mer för omvärlden? Jag tror det. Måste ta mig samman.