Labor Day

Labor Day är en ledig dag och infaller den första måndagen i september. I år åkte vi ner till Mustang Island utanför Corpus Christi för att bada lite i havet. Vi hade hyrt en lägenhet precis på stranden. Många amerikaner rynkar på näsan åt att bada i havet här i Texas. Mississippifloden mynnar ut i Lousiana öster om Texas och den för med sig enormt mycket slam vilket gör att Mexikanska Gulfen utanför Texas är grumlig och brun. Men havet är varmt och skönt att simma i, och i vågorna kan man body surfa och ha rätt kul. Mina kompisar här undrade om vi skulle åka till Mustang Island för att fiska, och skakade bara oförstående på huvudet åt mig när jag berättade att vi skulle slappa på stranden och bada i havet. Det är underbart att komma till kusten. Man tar sjöar och hav så för givet i Stockholm eftersom de finns överallt. I Texas finns bara två naturliga insjöar (Caddo Lake och Sabine Lake), resten är konstgjorda (alltså grävda). Och så det grumliga havet då förstås.
Men vi hade några underbara dagar på Mustang Island i september och på kvällarna åkte vi in till Port Aransas och åt middag på nåt av alla hak. Allt är very relaxed och man behöver inte direkt klä upp sig för att gå ut. Rätt schysst faktiskt. Så är man ute efter gourmetmiddagar med vita dukar så är det definitivt fel ställe!

 På solstolar i havet

 En Texasfiskmås

 Bilar på stranden...strange

Pelikaner på jakt och en oljerigg i fjärran

 Body surfing

 Härliga vågor

Mor och son

Vårt soltält med husbonden utanför (förstås...)

 Gourmetmiddag?

 En liknande fisk fångade vi i Mexiko

 Relalalaxing

 Give me a smile (?)

 Beach-Charlotte

Halloween

I måndags var det halloween. Det är en av barnens favorithögtider alla kategorier. Och det är kul att folk klär ut sig och att alla dekorerar sina hus med hiskeliga monster och spöken och gravstenar. Karl har i alla år alltid varit utklädd till någon form av blodigt monster. Charlottes kostymer har varierat. Hon har varit allt från bi till blomma. Nåt år har hon varit monster, men det har varit undantag. I år var hon Barbie. Ok? Kort, kort kjol, nya Uggs... ja, tonåren är uppenbarligen på g. Jag och Jalle var på Halloween-party i lördags hos min skotska väninna Janice. Där återfann vi Lindsey Lohan, vampyrer, white trash, Medusa, fotbollsspelare och annat löst folk. Jalle tyckte att vi skulle klä ut oss till "pimp and whore". Jag tyckte att det kanske vara lite "over the top" så jag inhandlade en geisha- och en karatekostym på Halloween Express. Lite halvtråkigt, men rumsrent... Chilli var pumpa. Han klär nämligen också ut sig varje år. Förra året var han fånge. Den kostymen gillade han inte för den hade en fotboja som Chilli undrade varför den hängde runt hans fot. Vi hade säkert över 100 ungar som ringde på vår dörr i måndags. Tidigare år har mitt godis tagit slut så i år inhandlade jag massiva mängder. Tyvärr blev det lite över. Inte bra när man går och drar hemma och känner sig godissugen...

Scream-mördaren och lilla pumpan

Barbie

Lill-vippen i pumpakostym

Åter efter en timmes "trick-or-treat"

Vårt hus i halloweenskrud

Ett skelett i på häcken

Barnens egenhändigt karvade pumpor

Charlotte jobbade länge med att skära ut "Viva la Pumpkin"

Tummen upp för Halloween!

Herr och Fru Japan

Chilli gillade inte sin fångkostym förra året

En underbar morgon

Vaknade av att det plötsligt var kallt. Vårt stenhus som effektivt håller hettan ute under de stekheta månaderna, känns nu rysligt ruggigt. Men solen skiner och himlen är klarblå och jag har just avverkat en mil i joggingspåret. En underbar runda! Vilken skillnad det är springa utan att svettas ihjäl. Och lilla vippen hängde med hela vägen utan problem. Värme är härligt men hög, sval luft ibland är faktiskt inte heller så dumt.

Dam-drama på klubben

Nu har jag varit medlem på country cluben i lite drygt två år, och under dessa två år har jag lyckats segla lite ovanpå och utanför all drama som förekommer bland alla tennisdamer. Det är ju helt sjukt att damer inte kan umgås/verka/spela tennis i godan ro utan att en massa känslor ska ta överhanden. Men idag märkte jag hur jag liksom sjunkit in i dammassan och blivit en del av alla känslomässiga bindningar. Vill inte vara delaktig i skitsnack och gruppbildningar, men det börjar bli svårt att hålla sig opartisk. Nu ska en tjej i mitt onsdagslag uppenbarligen byta lag till nästa säsong. So what? Det är ju inget slavkontrakt som håller en till ett lag, spelar ju ingen roll! Men vår lagledare ringde mig med gråten i halsen och undrade om jag kunde spela med denna "förrädare" idag, för hon kunde minsann inte tänka sig att vara på samma bana som denna svikare. Suck. Att byta lag är tydligen lika med att bryta vänskapen. Så jag fick ljuga ihop nå't om att jag behövde spela på en senare matchtid när "svikaren" insåg att vi plötsligt skulle spela idag. Det larvigaste är att jag och ett gäng tjejer ska åka till "svikarens" beach house i Galveston imorgon och stanna till lördag. Jag måste se till att hålla truten nu och inte avslöja dramat i kulisserna. Och jag som hatar hemlighetsmakeri och hysch-hysch. Nä, fram för raka rör och färre känslostormar. Men det kanske är jag som är känslokall, eller?

Steve Jobs är död

Kan inte säga att jag funderat enormt mycket över Steve Jobs under de senaste åren. Det är klart att jag uppmärksammat honom som drivkraft inom Apple och de fantastiska produkter Apple lanserat, men inte har jag ägnat personen Steve Jobs mycket av min tid. Tills igår. Jag satt som förstenad framför CNN hela kvällen och hörde den ena lovsången efter den andra framföras om honom. Han var uppenbarligen en remarkabel person, någon utöver oss vanliga, rätt intetsägande människor. Vilken drivkraft, vilken energi, vilket brinnande intresse och engagemang! Jag känner mig rätt futtig i jämförelse, ja det gör väl de flesta av oss. CNN visade Steve Jobs tal på Stanford ett flertal gånger under kvällen. Han talade som direkt ur sitt hjärta om hur dödens närhet påverkat honom och vilken extra drivkraft medvetenheten om döden givit honom. Jag måste ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det. Jalle tittade på mig igår kväll när jag sa det, och tyckte att jag ju har min tennis som fyller mitt liv med glädje. Och det är ju sant, men räknas det? Ska man inte göra något mer för omvärlden? Jag tror det. Måste ta mig samman.

En pippi i lera

Jag har en mycket kreativ son. Det blev lite lera över från ett projekt som Charlotte höll på med (hon knådade indianer i lera som jag inte hunnat fotografera ännu), och vips satt det en liten pippi i mitt kök. Väldigt söt, eller hur?

Golf på proffsens vis

Jag har spenderat en större del av helgen med att titta på Solheim Cup på TV. Har tittat avundsjukt på de proffsiga damernas svingar som ser så lätta ut att få till. Min sving är just nu helt åt skogen. Den har försvunnit och verkar inte vilja komma tillbaka... I allafall så är Caroline Hedwall min nya idol. Bara 22 år men otroligt cool. Hennes avslutning idag på 18:e hålet var hur iskall som helst. Hon hade legat under i princip hela rundan, och lyckades psyka ut O'Toole som slog bort sig helt på sista hålet (kände igen mig lite där...) så att Caroline lyckas få matchen oavgjord och en halv poäng till Europa. Respekt! Härligt att Europa äntligen slog USA!

I somras när jag hälsade på min kompis Eva i Barsebäck, var det lag SM, och då gick vi med Caroline Hedwall och hennes tvillingsyrra ett antal hål. Det sägs att Caroline och hennes syster är lika bra på träning, men att Caroline har en mental styrka när det kommer till tävlingssituationer som inte syrran har. Och det syntes i Barsebäck. Syrran hängde med huvudet och gjorde onödiga missar, men Caroline lunkade runt med ett smile på läpparna. Tog några halvtaskiga bilder i somras. Caroline i vit keps och hästsvans.

Och vem har sagt att man inte ska ta i?

Jag längtar efter att hitta tillbaka till mitt gamla spel och min gamla träff. Golf är kul när känslan finns där, men inte så kul när man radar upp miss efter miss och hålen känns oändliga.